Finaste morfar

I torsdags somnade min morfar och Lennons gammelmorfar in. Det kom plötsligt och gick så snabbt. När livet sätts på prov ser man saker ur annat perspektiv. Man ser det viktiga. Och plötsligt är det mesta i livet litet. Oviktigt. Och man känner sig helt oskyddad.

Lennon har visat en ofattbar empati. Jag är överväldigad. En liten treåring kan vara så stor! Så klok. Tröstande. Underbar!

När Lennon fick höra att morfar var sjuk hämtade han sin doktorsväska och plockade fram leksaksmediciner som skulle göra mammas morfar frisk igen. Om morgnarna, helt nyvaken, frågade han om morfar var frisk nu. När jag var ledsen sa han tröstande ”jag är här mamma”, kramade mig och klappade min kind! Hur fint är inte det!? Mitt mammahjärta smälter och svämmar över med känslor på en och samma gång.

Morgonen efter att morfar somnat in satt jag och Martin med Lennon. Jag berättade att min morfar nu var i himlen tillsammans med pappas farmor och farfar. Lennon blev arg, slogs lite, ”nej-ade” och kastade sig ner bland täckena. Martin var samlad nog att fånga in Lennon och berättade att det var okej att vara ledsen. Sen satt vi där. Tätt. Med tårar rullandes längs kinderna.

Nu så här ett par dagar efter kommer det lite frågor och funderingar hipp-som-happ. I kön i mataffären undrade Lennon om min morfar var hos änglarna nu. Och det är han. För han var verkligen den finaste sorten, min älskade morfar! Finaste!

20130625-223915.jpg
För ett par veckor sedan firade mormor och morfar 60-årig bröllopsdag. Hela familjen var samlad till fest. Ingen hade väl kunnat tro att det skulle bli så här…

One thought on “Finaste morfar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s