Ibland är tålamoden lite extra korta. Hos oss båda. Hos oss alla.

Mitt gick i bottnen när du gång på gång bestämde dig för att kasta pärlor på golvet.

Samtidigt som jag försökte få ihop pyssel till morgondagens pysselstation så ville du inget hellre än att leka. Och när inte pärlkastning fungerade så gick du över till att visa att du minsann skulle kunna tänka dig att stoppa en i munnen.

Då är det bra att vara två. Pappa kom och tog över så som bara en pappa kan göra.

En stund senare med total pyjamasvägran så hörde jag hur tålamoden tog slut för er båda där inne i vardagsrummet. Och du kom ut till mig och pysseleländet i köket. Du tejpade och ritade ner mitt pyssel. Det var mysigt. Och pappa fick pusta ut.

Sen blev det familjekram i köket. Alla blev fyllda med kärlek. Lyckan spred sig i hela kroppen och allas våra halvdåliga samvete gjorde rätt för sig.

Och nu ligger du här lilla underbara du och sover. Du är som medicin för själen!

Älskade lilla unge! Vad skulle vi gjort utan dig?