men flickor är smartare än pojkar…

Idag efter simskolan så fick jag höra en konversation som först gjorde mig trött men snabbt därefter stolt. 

Det var i bastun som det hela utspelade sig. Lennon bastade med två flickor som jag tror är något år äldre än honom.

Flickorna pratade om att pojkar är starkare än flickor, men att flickor faktiskt är smartare än pojkar. 

Att barn pratar såhär är inget konstigt, men jag blir lika trött varje gång jag hör diskussioner som denna. För inte har flickorna, i detta fallet, själva kommit fram till detta. Nej, det kommer högst sannolikt från någon vuxen i deras närhet. Och det gör mig trött. Varför tutar man i sitt barn, eller vilket barn som helst för den delen, att det är så? 

Men hur som. Jag väntade med spänning på att höra om Lennon skulle säga något, och visst gjorde han det!

– Jag är smart fast jag är en pojke!

Efter några sekunders tystnad säger en av flickorna:

– Men om du är smart, vad är då 5 gånger 20?

Tystnad. En evighetslång om ni frågar mig. Fast i realtid kanske 15-30 sekunder.  Jag hann i varje fall tänka kom igen Lennon, visa dem nu! typ hur många gånger som helst.

– 100

Och när jag hörde hans svar, ja då vill jag lova att jag gjorde en high five inombords! Mest för att jag blev så glad att det inte gavs någon chans att trycka ner honom, att han inte skulle få känslan av att han kanske inte är smart just för att han har snopp. Nä. Han gick ur bastun med tanken om att han tyckte att det var ett lite konstigt resonemang som de flickorna haft. Eller som han sa, det var tramsigt att säga att pojkar inte kan vara smarta, jag är ju en pojke och jag är ju smart!

Lennon Löwall, min underbart kloka unge. Min lilla stora blivande sexåring. Inte nog med att han är ett litet mattesnille, han sitter inne på de klokaste och finurligaste funderingarna. Och det gör mig stolt! 

  

ett hjärta fyllt med kläder

Min kväll har helt handlat om barnkläder. Massor av barnkläder! Jag har nämligen sorterat lådvis med kläder och skor från märken som Ebbe, Wheat, Katvig, Molo och Hummel.

Tack vare underbara OneTwoTen (som hoppade på min förfrågan om hjälp till våra nyanlända barn och ungdomar) så har jag getts möjligheten att dela ut dessa härliga kläder till kommunens nyanlända barn och ungdomar.

Imorgon så packar jag bilen och beger mig till knytkalas på asylboendet. Samtidigt som mat i massor dukas fram så ska jag med hjälp av min mamma dela ut kläder till de som behöver.

Alla kan vi göra något!

klädinsamling

sovande bebisar

pomp de lux pyjamas

 

Visst är det något speciellt med sovande bebisar?

Kanske är det lugnet som infinner sig i huset, eller så är det suttandet på nappen. Jag vet inte, men det är något lite extra magiskt över det.

påslakan i jerseyJag måste även tipsa om denna pyjamas från Pomp de lux. Detta är vår absoluta favoritmodell på pyjamas, just denna har jag köpt secondhand men modellen återkommer säsong efter säsong. Pyjamasen är luftig och ledig i passformen och den har söta detaljer och små volanger som bara gör den oemotståndlig.

Kanske är det de små volangerna på bröstet som gör det, jag vet inte riktigt, men pyjamasen marknadsförs som en flickpyjamas. Men som ni ser – den funkar utmärkt på pojkar!

Pyjamasen är tillverkad av ekologisk, GOTS-certifierad bomull.

 

 

 

klä inte din pojke i ljusblått!

Lennon var bara lite dryga tre år gammal första gången han, med gråt i halsen, berättade för oss att kamrater på förskolan kommenterat hans kläder negativt. Han var ledsen för att några barn sagt att han hade pyjamas på sig. Att han inte var tufft klädd. Där och då skapades en ny tanke hos Lennon. En ytlig tanke om att kläder spelar roll. En tanke om att man ska se ut på ett särskilt sätt. Att han som pojke skulle vara tuff. Tankar som jag tror att de flesta föräldrar önskar att deras barn aldrig skulle behöva tänka.

Men så ser verkligheten ut. Kläder spelar roll för barn, och inte är det något som barnen själv har skapat. Nej, det kommer i rakt nedstigande led från föräldrar, familj och den omgivning som barnet lever i. För oavsett om vi vill eller ej så spelar kläder en roll. Kläderna är bland det första vi ser när vi möter en ny människa och jag tror inte att jag är ensam om att de omedvetet får ta del av skapandet av min första uppfattning av en person.

På en hemsida för genusmedvetna (den titeln är självutnämnd, och helt fel om du frågar mig) föräldrar läser jag att man som nybliven förälder ska gå emot allt som är traditionellt när det kommer till bebiskläder. Jag ska alltså välja bort allt ljusblått till Linné. Jag läser vidare och blir informerad om att jag på det viset motverkar att befästa de traditionella könsrollerna. Men ärligt, gör man det? Hänger allt på färgen?

På bloggar, Facebook och Instagram ramlar jag ofta över inlägg där detta ämne hett debatteras. Så fort en pojkebebis ser ”pojkig” ut, eller en flicka ser ”flickig” ut så haglar det in kommentarer. Ofta ganska otrevliga kommentarer från en rad ”genuspoliser” som med pekpinnar redogör för hur fel och hemskt det är att föräldern klätt sitt lilla barn på just det viset. Men det kommer minst lika många kommentarer från genushatare som menar att pojkar ska få vara pojkar, att pojkar ska ha blå kläder, att det är bra med blå kläder så det syns vilket kön barnet har. Och så vidare. Och detta gör mig så förbannat trött!

Jag blir trött och matt på alla pekpinnar och tillrättavisanden!

Jag arbetar aktivt med genusfrågor, som förälder men även i mitt yrke och tro mig, jag önskar att mycket ska hända inom detta område. Jag önskar att barnklädesbutikerna plockar bort sina könsindelade avdelningar. Jag önskar att plagg slutas att marknadsföras till ett visst kön. Jag önskar att folk slutar ha ett behov av att köna barn och deras kläder. Ja, jag önskar mycket när det kommer till frågor inom genus och jämställdhet. Men främst av allt önskar jag att alla vuxna människor slutar att klaga på varandra! För oavsett vilken sida vi står på i denna fråga så tror jag egentligen att vi alla är överens om en sak. Jag hoppas det i varje fall…

Visst vill väl alla att ens barn, opåverkat av omgivningen, ska få formas och växa upp som hen vill!?

 

Skulle vi vuxna inte kunna vara vuxna och acceptera våra barns likheter och olikheter? Kan vi inte ha det som en gemensam bas oavsett vilka våra personliga åsikter är? Att låta barnen vara barn, låta dem testa vad de själv gillar och tycker om utan att för den sakens skull bli placerad i ett fack. I ett kön. I en kategori. 

jag vill veta – om barns rättigheter vid brott

Alla barn har inte det så bra hemma.


Visst är det en fruktansvärd mening! Jag önskar att det var fel, att det inte stämde, men fruktansvärt nog så bor vissa barn i hem där det förkommer bråk och ibland även våld. I vissa hem är bråken stora – för stora! Det finns barn som är rädda i sitt eget hem. Det finns barn som blir slagna och barn som lever i en skräckfylld vardag.

Brottsoffermyndigheten har tillsammans med Stina Wirsén tagit fram en barnbok som utgår ifrån att alla barn ska veta att det finns hjälp att få. Att de ska våga berätta när något är fel. Ett ämne som sällan tas upp i barnlitteratur, men som faktiskt berör alla barn.

Böckerna om Liten är favoriter hemma hos oss. Jag älskar de små finurliga och uttrycksfulla figurerna och deras olika berättelser. Jag uppskattar enkelheten. Och det är precis vad denna boken är. Enkel. Trots det tunga i berättelsen så handlar den om Liten, om hur det kan vara och om hur det kan bli. Inga krusiduller. Inga långa texter. Bara bilder med en tillhörande mening. Ibland säger det mycket mer än överarbetade och alltför omfattande böcker.

 

Utdrag ur boken ”liten” av Stina Wirsén.

Utdrag ur boken ”liten” av Stina Wirsén.
Boken Liten är del i informationskonceptet Jag vill veta, ett material som tagits fram i samverkan med Barnombudsmannen. Just boken riktar sig till yngre barn med det finns information och material för alla barn upp till 18 år. Websidan jagvillveta.se är indelad i tre åldersgrupper (4-7 år, 8-13 år och 14-17 år) och där kan barn själv få information om vad hen kan göra om hen har blivit slagen, hotad, mobbad eller fått saker stulna. Man kan även spela spel och se filmer. På jagvillveta.se får barnet information om att denne inte är ensam och att det finns hjälp att få.

Det finns även massor med information för oss vuxna. Tydlig, enkel och kortfattad information om du frågar mig. Och publikationerna finns översatta till alla möjliga språk. Här -> hittar du allt material.


Jag kommer att läsa denna bok för Lennon. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man pratar om hur andra barn kan ha det. Att alla barn inte alltid har det så bra.

Som lärare betraktar jag detta material som en liten guldgruva. Att möta barn som utsätts, eller har utsatts för bråk, våld och hot tillhör tyvärr en del i vardagen. Det är alltid svårt och jobbigt men att ha lite material i bagaget kan underlätta lite, lite. Och att arbeta med detta material i ett förebyggande syfte kanske kan hjälpa barn att våga berätta. På så vis kan vi hjälpa barnet och dennes vårdnadshavare att få hjälp och stöd.

I maj släpps boken liten till försäljning men klickar du på länken nedan så finns den redan nu att läsa i Pdf-version.

Liten – Stina Wirsén

Och vill du vara säker på att inte missa boken  så kan du sätta den på bevakning HÄR