klä inte din pojke i ljusblått!

Lennon var bara lite dryga tre år gammal första gången han, med gråt i halsen, berättade för oss att kamrater på förskolan kommenterat hans kläder negativt. Han var ledsen för att några barn sagt att han hade pyjamas på sig. Att han inte var tufft klädd. Där och då skapades en ny tanke hos Lennon. En ytlig tanke om att kläder spelar roll. En tanke om att man ska se ut på ett särskilt sätt. Att han som pojke skulle vara tuff. Tankar som jag tror att de flesta föräldrar önskar att deras barn aldrig skulle behöva tänka.

Men så ser verkligheten ut. Kläder spelar roll för barn, och inte är det något som barnen själv har skapat. Nej, det kommer i rakt nedstigande led från föräldrar, familj och den omgivning som barnet lever i. För oavsett om vi vill eller ej så spelar kläder en roll. Kläderna är bland det första vi ser när vi möter en ny människa och jag tror inte att jag är ensam om att de omedvetet får ta del av skapandet av min första uppfattning av en person.

På en hemsida för genusmedvetna (den titeln är självutnämnd, och helt fel om du frågar mig) föräldrar läser jag att man som nybliven förälder ska gå emot allt som är traditionellt när det kommer till bebiskläder. Jag ska alltså välja bort allt ljusblått till Linné. Jag läser vidare och blir informerad om att jag på det viset motverkar att befästa de traditionella könsrollerna. Men ärligt, gör man det? Hänger allt på färgen?

På bloggar, Facebook och Instagram ramlar jag ofta över inlägg där detta ämne hett debatteras. Så fort en pojkebebis ser ”pojkig” ut, eller en flicka ser ”flickig” ut så haglar det in kommentarer. Ofta ganska otrevliga kommentarer från en rad ”genuspoliser” som med pekpinnar redogör för hur fel och hemskt det är att föräldern klätt sitt lilla barn på just det viset. Men det kommer minst lika många kommentarer från genushatare som menar att pojkar ska få vara pojkar, att pojkar ska ha blå kläder, att det är bra med blå kläder så det syns vilket kön barnet har. Och så vidare. Och detta gör mig så förbannat trött!

Jag blir trött och matt på alla pekpinnar och tillrättavisanden!

Jag arbetar aktivt med genusfrågor, som förälder men även i mitt yrke och tro mig, jag önskar att mycket ska hända inom detta område. Jag önskar att barnklädesbutikerna plockar bort sina könsindelade avdelningar. Jag önskar att plagg slutas att marknadsföras till ett visst kön. Jag önskar att folk slutar ha ett behov av att köna barn och deras kläder. Ja, jag önskar mycket när det kommer till frågor inom genus och jämställdhet. Men främst av allt önskar jag att alla vuxna människor slutar att klaga på varandra! För oavsett vilken sida vi står på i denna fråga så tror jag egentligen att vi alla är överens om en sak. Jag hoppas det i varje fall…

Visst vill väl alla att ens barn, opåverkat av omgivningen, ska få formas och växa upp som hen vill!?

 

Skulle vi vuxna inte kunna vara vuxna och acceptera våra barns likheter och olikheter? Kan vi inte ha det som en gemensam bas oavsett vilka våra personliga åsikter är? Att låta barnen vara barn, låta dem testa vad de själv gillar och tycker om utan att för den sakens skull bli placerad i ett fack. I ett kön. I en kategori. 

det här med skolavslutningar och presenter

Typ varje dag de senaste veckorna har jag mötts av diverse presentdiskussioner när jag loggat in på Facebook och Instagram. 

Det är föräldrar som ber om råd om vad de kan ge till sina barns lärare och pedagoger, och det är lärare som stolt visar upp presenterna de ordnat till sina elever.

Att ett barns vårdnadshavare vill ge något vid läsårets slut kan jag förstå, det är typ det enklaste sätter som finns för att visa sin tacksamhet. Om en har råd vill säga. 

Att lärare ska hålla på att ge armband, små prydnadsfigurer och diverse med andra ”bagateller” förstår jag inte alls. Eller jo, jag förstår varför. Men jag gillar det inte. Jag behöver inte 150 ”likes” på Instagram, uppmuntrande kommentarer på Facebook och en redighetsklapp på axeln. Jag känner mig tillräckligt trygg i min lärarroll utan dessa tillrop. Och jag tvivlar inte på att mina elever vet att jag tycker om dem även om jag inte ger dem saker.

Det finaste jag kan få av en elev är att de under läsåret visar att de uppskattar mig som lärare. Det kan vara via ord, blickar och kramar. Det räcker för mig. Det är den känslan jag bär med mig i hjärtat. Och det samma gäller när det kommer till föräldrar och vårdnadshavare. 

Säkert tänker många nu att jag är tråkig och kanske även lite knäpp. Och det är ok. Men jag tycker vi vänder på det.

Vad händer med elever när de långt innan skolavslutningen ser att dennes lärare ordnat present till henom? Och vad händer när föräldrar och vårdnadshavare ser att deras barns lärare och pedagoger ordnat med presenter till klassens alla elever? 

Jag skulle våga påstå att de känner att de måste ge något tillbaka. Och så är den materiella ”visa-tacksamhets-hysterin” igång. Och de som drabbas hårdast är de barnen som på skolavslutningen står där utan den där blomman eller chokladlådan. Återigen är det de redan utsatta barnen i samhället som hamnar i kläm. 

Imorgon är det skolavslutning här i Simrishamn. Den första för mig som lärare i en förberedelseklass. Och förmodligen den mest känslosamma avslutningen jag varit med om under mina tio lärarår. På en termin har 17 barn tvingats flytta och just nu har jag åtta kvar. Detta är sista skoldagen i Simrishamn för flera av eleverna, inom några dagar kommer de att flyttas till nya boenden runt om i Sverige. Och jag, tro det eller ej, kommer att ge mina elever en sak att ta hem. 

Motsägelsefullt? Nej, det tycker jag inte! Alla barn borde få ha i varje fall ett fotografi på sig själv… Så det ska de få. En fin bild som jag hoppas att de en dag kan titta på och tänka att det var där och då de började sina nya liv, ett liv i trygghet och gemenskap. Ett liv utan oroligheter och krig. Ett liv i Sverige. 

  
Och självklart är det så att jag kommer att bli jätteglad och tacksam om något barn eller dennes föräldrar kommer med något till mig imorgon. Detta inlägg handlar inte om otacksamhet. Det handlar om att vi lärare åtminstone inte borde spä på den materiella hysterin. Vi borde uppmuntra ordet. Och handlingen. 

Tack för mig.