Idag efter simskolan så fick jag höra en konversation som först gjorde mig trött men snabbt därefter stolt. 

Det var i bastun som det hela utspelade sig. Lennon bastade med två flickor som jag tror är något år äldre än honom.

Flickorna pratade om att pojkar är starkare än flickor, men att flickor faktiskt är smartare än pojkar. 

Att barn pratar såhär är inget konstigt, men jag blir lika trött varje gång jag hör diskussioner som denna. För inte har flickorna, i detta fallet, själva kommit fram till detta. Nej, det kommer högst sannolikt från någon vuxen i deras närhet. Och det gör mig trött. Varför tutar man i sitt barn, eller vilket barn som helst för den delen, att det är så? 

Men hur som. Jag väntade med spänning på att höra om Lennon skulle säga något, och visst gjorde han det!

– Jag är smart fast jag är en pojke!

Efter några sekunders tystnad säger en av flickorna:

– Men om du är smart, vad är då 5 gånger 20?

Tystnad. En evighetslång om ni frågar mig. Fast i realtid kanske 15-30 sekunder.  Jag hann i varje fall tänka kom igen Lennon, visa dem nu! typ hur många gånger som helst.

– 100

Och när jag hörde hans svar, ja då vill jag lova att jag gjorde en high five inombords! Mest för att jag blev så glad att det inte gavs någon chans att trycka ner honom, att han inte skulle få känslan av att han kanske inte är smart just för att han har snopp. Nä. Han gick ur bastun med tanken om att han tyckte att det var ett lite konstigt resonemang som de flickorna haft. Eller som han sa, det var tramsigt att säga att pojkar inte kan vara smarta, jag är ju en pojke och jag är ju smart!

Lennon Löwall, min underbart kloka unge. Min lilla stora blivande sexåring. Inte nog med att han är ett litet mattesnille, han sitter inne på de klokaste och finurligaste funderingarna. Och det gör mig stolt!