slutet på det eviga vantletandet

Jag vet inte hur många gånger jag letat efter Lennons vantar på förskolan. Oftast, av någon märklig anledning, så ligger där endast en, eller inga på hyllan.
I fallen då det bara går att spåra upp en liten vante så brukar jag ta hem den och lägga den på ”ett säkert ställe”. Och jag tror att många med mig har så pass säkra ställen att den där ensamma lilla vanten inte går att hitta när man väl lyckats med att hitta vanten som först försvann. Och plötsligt står man med en ensam vante igen. Eller hur?

I somras slängde jag en sån vante som jag hittat efter att ha lagt parvanten på mitt superhemliga ställe. Och i helgen när jag städade källaren så vips. Där låg den. I botten på en kass med utväxta kläder. Och så var det bara att slänga den vanten med vilket jag tycker är himla irriterande.

Men nu tror jag mig ha hittat en lösning!

För några dagar sedan beställde jag namnade vantar. Två par till dem var. Tumvantar till Linné och fingervantar till Lennon. Eftersom inga andra barn heter som våra så kan det ju tyckas omöjligt att någon förälder rycker med sig fel (läs våra) vantar från torkskåpet. Och om någon vante kommer på vift så syns det ju vems det är…

Och jag tror även att jag lyckas lösa problemet med de ensamma vantarna på detta sätt eftersom paren är identiska. Försvinner en vante från varje par så kan man ju para ihop de ensamma med varandra! Och när de ensamma hittas så blir de ett par!

Det återstår att se hur det går med den saken…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s