Sex hela månader har han nu varit hos oss, vår älskade Linné.

Jag minns dagen då han kom som igår. Den började allt annat än bra. Fjorton långa, smärtsamma, oändliga och totalt outhärdliga övertidsdagar hade gjort mig trött och deprimerad. De sista dagarna kände jag mig även orolig över att något inte stod rätt till, jag upplevde en rejäl minskning och till och med total avsaknad av fosterrörelser. Vi var på kontroller och dagens moderna teknik kunde avläsa rörelser trots att jag inte kände några. Allt såg bra ut rent medicinskt men kändes för jävligt i verkligheten.

Måndagen den sjunde april var inget undantag. Jag var orolig över att det inte stod rätt till och vi fick tid på förlossningen. Med ett tidigare löfte om en eventuell igångsättning så stod väskorna redan packade. Precis innan vi skulle ge oss av gick jag för att kissa. Och då gick vattnet.

Vi blev glada och lättade över att slippa en igångsättning men när jag tittade ner så såg jag att vätskan var allt annat än klar. Ja, det var knappt ens en vätska. Fostervatten var mer likt diarré.

Just precis då så bad jag nog nästan till Gud trots att jag varken är kristen eller troende. Mina tidigare tankar om att något var fel tog över och jag minns att jag tänkte att jag bara ville att ett levande barn skulle komma ut.

Väl inne på förlossningen undersöktes jag och när vi fick se hjärtljuden ticka på monitorn så var lättnaden och glädjen total!

Allt som allt gick förlossningen på ungefär fyra timmar och ut kom denna guldklimp, 4540g och 54cm lång. Han fick apgar 9/10/10 så var med andra ord pigg trots allt. Bara lite påverkad i färgen, därav 9.

Idag kämpar han för fullt för att försöka förflytta sig. Han vill mer än vad han kan men är envis som få.

Och lilla nyfiken i en strut är ganska svår att fånga på bild numera…