Ganska länge har jag känt mig lite småkrasslig och trött. När jag för några veckor sedan började tappa stora mängder hår blev jag själv lite orolig och beställde tid hos läkaren.

Eftersom vi har struma i släkten och håravfall är ett symptom på det så tänkte jag att jag säkert fått det. Läkarundersökningen visade att jag hade en diffust förstorad sköldkörtel och jag blev skickad till provtagning.

Samtliga prov på sköldkörteln var bra men jag skickades vidare till röntgen.

I måndags gjordes en ultraljudsundersökning och redan då kände jag en obehaglig känsla i hela kroppen.

Jag kände att något var fel eftersom de ytterst noggrant undersökte området där jag för två år sedan opererade bort en spottkörtelstumör. Och eftersom sköldkörteln inte alls sitter i det området så tänkte jag det värsta.

Igår, när jag står på kyrkogården efter min morfars begravning så ringer min läkare.
– Förstorad sköldkörtel, remiss skickad till specialist för undersökning och behandling av struma.

Men eftersom jag tydligen ska ha all tänkbar otur så räckte inte det.
– Flera (minns bara att det var mer än en) cystor i lymfkörteln på halsen, remiss skickad till öron-näsa-halsspecialist i Lund.

Att stå där på en kyrkogård och få det samtalet känns som tagit ur en dålig film. Är det verkligen för mycket att begära av livet att jag i varje fall skulle kunna få ta förväl av min älskade morfar i fred!? Eller att det skulle räcka med att jag fått struma!? En sjukdom kan väl tyckas tillräckligt…

Nu hoppas jag på att få tid i Lund på studs så jag kan få klarhet i vad det är jag har i lymfkörteln. Ovissheten skapar så mycket oro.

Begravningen i sig var fin och kyrkan var fylld av de vackraste av blommor. Morfars begravning blir fin i minnet, trots allt.