Med de finaste av tankar i bakhuvudet började jag att stansa ut hjärtan i den skivade falukorven. Fina små ljusrosa hjärtan bryntes gyllenbruna och lades med stor finess på de perfekt kokta snabbmakaronerna. Ett glas mjölk till det och man kan tycka att den urtråkiga vardagsmiddagen borde förvandlas till en deluxupplevelse utan dess like. Men icke.

När Rorri Racerbil kör runt och sladdar på tv-rutan är föräldrarnas rop om mat inte mycket värda. Inget ovanligt här. Förutom den hjärtformade falukorven så är detta vardagsmat. Efter en liten stund när vi hojtar att vi minsann vill äta upp hans mat så brukar han komma springandes. Men inte idag. Såklart. Trots hjärtekorvar.

Istället mumlar han en massa inne ifrån vardagsrummet och tids nog går jag in för att kolla vad han sysslar med. Halvliggandes i gungstolen pekar han på den hackande bilden. Hack i favoritfilmen. Ett gäng katastrofliknande scenarier passerar i mitt huvud. Och livliga protester kommer ur den lilles mun när jag stänger av.

Jag stänger av. Han sätter igång.

Ska inte äta. Ska inte sitta. Ska inte bli tröstad. Ska inget. Ålar sig på golvet till ljudliga protester, tårar och tandgnissel. Ska inte bli pussad. Och absolut inte bli kramad. Ska inte ha någon dricka trots en massa erbjudande på diverse drycker. Ska inget mer än sura, skrika och säga nej.

Vi försöker erbjuda alternativ. Försöker vara pedagogiska. Försöker ignorera. Ja herre Gud vad vi försöker. Sen i ett desperat försök till att få Lennon att äta frågar jag om han vill ha lite melon. Och tänka sig, det vill han. Magen vill ha melon. Magen blir glad av melon.

Martin tittar frågande på mig över bordet och frågar undrande om detta är VM i curling. Om jag är med i team Anette Norberg. Ja det kan man ju undra. Det undrar jag med. Men vad gör man? Helt ärligt… -VAD-GÖR-MAN-

Efter en fjärdedels melon slank både hjärtekorvar och makaroner ner. Så med facit i hand vann vi båda. Kan jag tycka! Eller ja… Jag inbillar mig det i varje fall…